Idag föll jag offer för ett ännu obehjälpligt syndrom.
Jag har inte onormalt lågt IQ, jag klarade 3- och 5-års kontrollerna med guldstjärna och jag har till och med flera fortfarande verkande vaccinationer. Min livsstil är inte den bästa här på jorden, men den är verkligen inte den sämsta. Jag har förträngt alla eventuella trauman och jag har goda relationer med min familj samt vissa vänner. Jag har hittills i mitt förhållandevis korta liv inte drabbats nämndvärt av min osynliga sjukdom, men idag drabbade den andra människor genom mig.
De kallar det
left-right-syndrome och trots tusenårig vetskap har man fortfarande ingen förklaring och inget botemedel.
De drabbade är till största del kvinnor och jag är en av dem.
Höger och vänster var länge gåtor för mig. Men jag övade. Jag övar fortfarande! Jag sträcker ut mitt högra ben och säger: Det här är mitt högra ben. Jag sträcker ut min vänstra arm och säger: Det här är min vänstra arm.
Det är min mänskliga rättighet att veta höger och vänster och det är min skyldighet att öva! Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag inte ständigt tränade detta mantra. Men ibland hjälper inte all övning i världen, ibland påminns jag och många med mig om mitt ofrånkomliga handikapp.
Jag befann mig idag på Medborgarplatsen för att möta upp min gode vän Hampus Beinö. Det var hemskt väder och vi skulle muntra upp oss med en värmande kopp kaffe.
Medan jag står och väntar hör plötsligt ett "Excuse me". Det är två män som söker min uppmärksamhet.
"Do you know where westgotagan is", jag förstår snabbt att de menar västagötagatan.
Jag försöker alltid vara en god representant för min stad och jag försöker att alltid hålla mig geografiskt uppdaterad. Naturligtvis vet jag var västgötagatan ligger. Det är trångt bland råttorna där och därför undviker jag den själv men om andra vill ta sig dit så är jag den första att visa vägen.
Jag börjar helt enkelt förklara vägen för dessa herrar. Men då denna beskrivning sker under ett, för mig, pressat läge och dessutom på engelska blir det lite fel. Jag pekade t ex. åt höger men sa "left left".
De blev helt enkelt ledda åt helt fel håll och irrar antagligen runt bland finlandsfärjorna nu.
Varför måste då jag, som egentligen är det största offret här, känna skuld?
Varför är det alltid vi med
left-right-syndromesom ses som syndabockar?
Jag tycker från och med nu att det är deras fel, de skulle tagit med sig en karta.
